Narkotikabrott i Sverige hanteras av rättsväsendet med varierande påföljder beroende på brottets art och allvar, från ringa till grova narkotikabrott.
Narkotikabrott utgör ett av de vanligaste brotten som rapporteras i Sverige och omfattar allt från innehav och bruk till framställning och smuggling av illegala substanser. Polisens arbete mot dessa brott är omfattande, särskilt gentemot yngre. Bakgrunden är samhällets lagstiftning mot narkotikabruk som syftar till att skydda folkhälsan. Utvecklingen går mot ökad samverkan mellan olika myndigheter för att motverka både bruk och brott.
Gränsdragningen mellan olika former av narkotikabrott, exempelvis ringa narkotikabrott och grovt narkotikabrott, gör att påföljderna kan variera stort beroende på substans, mängd och omständigheter. Oavsett rubriceringen vid brottsmisstanke så inleds alltid en förundersökning där den som misstänks ges möjlighet till försvar.
Hur narkotikabrott hanteras i det svenska rättsväsendet
Svenska domstolar handlägger årligen ett stort antal ärenden relaterade till narkotikabrott. Fokus ligger alltid på att förhindra vidare spridning av illegala substanser och skydda allmänheten. Påföljderna pendlar från böter och villkorlig dom till fängelse vid grövre former av narkotikahantering. Utöver rent straffrättsliga konsekvenser kan också sociala insatser bli aktuella såsom kontakt med socialtjänsten och missbruksvård.
Rättssäkerheten ska alltid garanteras, oavsett brottets omfattning, eftersom rättssystemet i Sverige bygger på att den som misstänks är oskyldig tills skuld har bevisats. Betydelsen av kunniga försvarsadvokater är särskilt tydlig vid narkotikaanklagelser. Utgången avgör påföljden och möjligheten till återbetalningskrav om en offentlig försvarare anlitats.